Gud, igen

Gud jag förtärs. Alla dessa ord jag inte släpper ut, för att de inte leder någon vart. De är bara ord, tänker jag i min infantilitet.

Men ord är inte bara ord. De är vapen och makt. De är kreativitet och tankar. De är flöden och lycka. Ord är liv. Ord är mitt liv.

Jag var och såg på Noir stå på Sagateaterns scen ikväll. Allting är så enkelt, egentligen. Jag vet det, som människa och som kogvetare. Jag visste under min uppväxt hur man öppnade sig, jag kunde konsten. Idag var det länge sedan jag öppnade mig. Nu är jag sluten. Nu beundrar jag istället människor som öppnar sig och tänker; så det är det för mig också. 

Jag hatar bloggar, samtidigt som jag älskar dem. Dessutom ogillar jag superlativ, samtidigt som generaliseringar lätt slipper ut ur min mun, på ett sorts försök till att provocera.

Provokation är det enda som är kvar i bloggosfären, jag kan inte vara pretentiös och PK. Provokation känns samtidigt väldigt banalt och egocentriskt, nästan lite passé. Som att man inte vågar, helt och fullt, stå för den man är. Jag beundrar människor som, helt och fullt, kategoriserar sig själva och inte skäms för det.

Gud jag förtärs, nu vill jag öppna mig, öppna upp utan att låta de banala strömmarna av ord famla i bloggosfären. Inte vilja provocera för att synas. Vilja säga en sak, och stå för den, och sedan säga den igen; om och om igen. Aldrig sluta, förrän den hörs.