On a trail.

Det var morgon. Kajsa visste. En spår, som ledde ingenstans, tillbaka till byn? Kanske. Det var sol, fortfarande morgon. Ett barn fanns, eller var det ett barn, redan? Kajsa visste inte. Men det är nu det händer. Tidpunkten. Det hade burit bort från byn, följde ett spår? Hoppades inte.
Kände i rälsen, att nu kommer det, tåget. Följde ett spår? Måste. Något som kallades öde kanske fanns. Eller inte. Samma ord som döe, kanske. Den döe mannen, den döe kvinnan?
Flykten fanns. Kajsa visste. Räven som var i skogen, träden, som håll med om varje andetag hon tog, hjälpte till med lövens visslingar.
Motljus mot tåget. För hennes ögon, inte det i hennes mage. Skulle få se? Byn fanns. Rälsen var. Tåget var nu, nära. Hon fanns, nu fanns hon. Nu fanns solen, räven, träden, barnet, byn, spåret, luften, salivet i munnen.
Nu fanns det förflutna, inne i nutiden. Solen, räven, träden, byn, spåret, luften. Nu fanns tåget, avstannat längre bort, har skenat ur. På spåret fanns Kajsa, med vad som förut var ett barn i magen. Var det den tidpunkten? Det att ha ett öde, uppfylls. Sven fann Kajsa, och fann att hon var död. Fann han själen? Bara skalet kvar som låg där.

Kajsa vaknar. Hon är ensam, inget barn. Verkligheten runt omkring henne är sand, och rött solljus. Sol? Solljus måste det vara. Kajsa ler vid tanken, på ett öde?
Spåret är försvunnet. Det finns en brunn mitt i byn. Kvinnor står, sjalar om huvudet, döljer sin hjässa för solen. Vinden här är sandig, lägger sig ett lager på tungan. Strävt. Näsborrarna fylls, huvudet fylls av intrycken.
Trumpet ljuder, sluttning fylls av hjulljud. Kvinnor går mot torgets rundade kanter, och i mitten kommer djur, djur? Deras ben som hjul och deras hud av hår. Deras röst sträv av sand och deras språk inte hennes. Kvinnor nickar, nickar mot henne?
Djuren kommer fram, och hon vet. Att hon är ny, hon är Kajsa, fast inte längre Kajsa, för hon är en kvinna.
Hon följer de upp i bergen. Längs stigar tillräckligt stora för djurshjul, breda för människoben. Solen står nu högt. Djur ser, ger henne en sjal. Blåturkos av tunt tyg som hon sveper om. Högst upp finns en platå, de för henne i mitten. Blir tittad på från alla sidor. Granskad, sin sjal är hon glad för. Hon som inte längre är Kajsa.