Attackskrift

Här sitter dom ärgade nyckelpigorna med sina knippor av brons. Drar sina klenmodiga svärd mot sin materialistiska mall. Svaret kommer med cisternens kall, planlös, illamående med helvetiska avgrundsdjur, gömmer sig bakom sin fästnings innermur, ty knappen mår runt hela sfären. Hinner inte andas, punkter finns där änglar gråter, där Wope vandrar kisandes bland vattendroppar i skyn.
Där borta mot Jupiter hörs ministeriets klagorop om vad han inte trodde då och vad han inte tycktes nå. Från förr säger istiden sitt och ångrar sitt fall. Men baggar idag målar en Picasso på blodkylningsapparaten i trefaldig favör. Löjtnantshjärta från igår agerar kortlivad isotop, sträcker smilband på den perifiera nerven och lär mig älska den synliga morgondaggen; pet.
Antikolinenergika gör var människa lam när tanken dras till rädslans balkong. Gaza drar orligheterna till hamn och färdas mot något annat land. Gaba ska rädda från kall av tonisktkloniskt anfall. Gala firas när var Svensson skänker tio öl till Röda korsets orgasm.
Däven sidoshow i mig som inte når upp och inte förstår beteende. Tanken blir ihopdragen och inskränkt i ömmande bakhuvud. Nu far vi till k-pax och sipprar sparrow-dryck till femtielfte månnedgången. Natti för eder alla med lappen där bak.

"Men när grannarna från förr var dom som sparkat in hans dörr och tryckt ner Colten i hans hals. Den dagen var världssamvetet på semester någon annanstans"

G.E. Moore

Om att detaljer kan utgöra något mer än deras enskilda egenskaper.

The value of a whole must not be assumed to be the same as the sum of the values of its parts / G.E. Moore, Principia Ethica, § 18.

The organic metaphor is thus very appropriate: biological organisms seem to have emergent properties which cannot be found anywhere in their individual parts. For example, a human brain seems to exhibit a capacity for thought when none if its neurons exhibit any such capacity. / From wikipedia.org about G.E. Moore

Det finns dem som säger att det är en fin bok.

Men Simon och ekarna av Marianne Fredriksson är tamejfan inte en fin bok.

Det är en omvälvande bok, en hemsk bok, en bok om gåtor, en skrattkärlekens bok, en bok om skuld, en bok om sorg, en vetskapens bok, en bok om det lilla i det stora, en bok om förtvivlan, en bok om rädsla och en bok om skarpsinniga samtal och att människan inte kan och inte ska förminskas.

Att det finns en meningslöshet i tillvaron kan jag inte tro längre när jag läst sista sidan. Snarare har jag blivit säkrare på att det man alltid vetat, att allt hänger samman, är sant och orubbligt.
Men jag förstår inte hur jag ska hitta det, i den här tillvaron. Det känns inte längre som att människor har tid för samtal.
Kanske är det bara jag.
Hur som helst så avundas jag Simon. Som kan se något magiskt i det hela, som kan uppslukas.
Jag uppslukades av den här boken. Av människorna, sanningarna. Det låter pretantiöst som fan, men kanske är det det livet måste vara?

Jag vet inte, men jag hoppas att jag försöker ta reda på det.

Är meningen med livet att vara något mer än endast en kropp? Att bidra till den tidsobundna kultur-, vetenskaps- och världskroppen?

Blir man något mer än kött då? Kanske.

Pluxus

Do I love this cat? I think, yes.

And do I love her feet? I think, adorable.

En ensam dag i Linköping

Vaknade med en sådan där tom dag. Som jag måste fylla, helt själv. Typ ta med alla viktiga delar för att man ska må bra, a lá The Sims. Socialt umgänge, bekvämlighet (inge problem med det), roligt, hunger, energi, hygien och "room" (hur omgivningen ser ut).
Men sen så har ju en person saker den måste ta hand om också. Som för mig ger ångest just nu.

Fast ta en timme i taget? Har jag tänkt, och en dag i taget. Och försöka göra något bra varje timme. Nu ska jag försöka tvätta. Ska inte se längre. Misslyckades förra gången då jag detaljplanerade varje dag.

Aaah. Ointressant. Allting.

Fan fan fan fan fan fan. Firefox avslutades.

Nu kom jag förresten på varför jag döpt bloggen till subconscious data. För att jag ska ha friheten att skriva vad som helst, göra vad som helst, leka. Funny, eh?

Hur höll sig mina tankegångar förut då? Något med kreativa flöden. Kan tiden stanna förresten? Vill skapa en saga, fantasi, värld. Under ett flöde, arbetar hjärnan fortare då? Är neuronerna aktivare?

Tror jag läser rätt ämne, eller jag vet. Men tiden, går den att stanna? Vill inte bli äldre, för just nu utvecklas jag inte. Om jag inte utvecklas, har inte tiden stannat då? Här har den stannat. Inte en jävel i Ryd just nu. Med jävlar menar jag studenter.

Efter regn kommer kryp. Och nu kryper pensionärer, invandrarfamiljer ut ur sina skal, när det inte festas omkring på gräs och i hus. I medvetande kryper de fram, i fokus, när man skalat av det oväsentliga, det som ska bli Sveriges framtid. Pff.