Det här är en skönsång till det oskrivna och det skrivna och ens tankar som man med ord vill efterlikna så mycket som möjligt och få ner de tankar som inte går att få ner för att de är undermedvetna och de tankar som man inte visste att man hade fast man vet det ändå för att man känner känslan. Den där känslan som kommer och väller och vill utmynna i ord som att det var ett ostoppbart flöde som drev ut från neuronerna i hjärnan hela vägen till fingerspetsarna och gestaltade sig som svart på vitt på en datorskärm. Vad banalt. Kanske? Eller, nej.