Evolution

"Vi härstammar inte från apan, men vi närmar oss den i full fart." 
Albert Camus.

Gud, igen

Gud jag förtärs. Alla dessa ord jag inte släpper ut, för att de inte leder någon vart. De är bara ord, tänker jag i min infantilitet.

Men ord är inte bara ord. De är vapen och makt. De är kreativitet och tankar. De är flöden och lycka. Ord är liv. Ord är mitt liv.

Jag var och såg på Noir stå på Sagateaterns scen ikväll. Allting är så enkelt, egentligen. Jag vet det, som människa och som kogvetare. Jag visste under min uppväxt hur man öppnade sig, jag kunde konsten. Idag var det länge sedan jag öppnade mig. Nu är jag sluten. Nu beundrar jag istället människor som öppnar sig och tänker; så det är det för mig också. 

Jag hatar bloggar, samtidigt som jag älskar dem. Dessutom ogillar jag superlativ, samtidigt som generaliseringar lätt slipper ut ur min mun, på ett sorts försök till att provocera.

Provokation är det enda som är kvar i bloggosfären, jag kan inte vara pretentiös och PK. Provokation känns samtidigt väldigt banalt och egocentriskt, nästan lite passé. Som att man inte vågar, helt och fullt, stå för den man är. Jag beundrar människor som, helt och fullt, kategoriserar sig själva och inte skäms för det.

Gud jag förtärs, nu vill jag öppna mig, öppna upp utan att låta de banala strömmarna av ord famla i bloggosfären. Inte vilja provocera för att synas. Vilja säga en sak, och stå för den, och sedan säga den igen; om och om igen. Aldrig sluta, förrän den hörs.

Tiden, livet och Skandiabanken

Gud. Har fått ett nytt sätt att tala. Har sett en ny värld. Och hela dagen har varit ett töcken av tid, av två stycken; förmiddag och resten. Om jag styckar tiden går den väldigt snabbt och jag hinner inte reflektera - upplevande kognition. Om jag låter tiden vara ostyckad så använder jag mer den andra sortens kognition - reflekterande. Jag fumlar fortfarande på linjen, jag trillar över balansmässigt. Och Gud, har börjat att finnas med i mitt ordförråd.

Skandiabanken. SKANDIABANKEN. De skriker på mig. Även fast de inte gör det. Förmodligen är det jag själv som skriker åt mig att inte tappa mina ideal. Jag känner mig otroligt ensam. Jag är en ö i ekonomihavet. Bland abstrakta siffror och dollargrin. Bara jag hittar mig själv att ta fasta på, bara jag hittar en livboj det står STÖN på, så kan jag motstå vilka börshajar som helst.

Gud.

Nej, sluta säga gud, säg STÖN.

STÖN.

- Abonnenten kan inte nås för tillfället, var god försök igen senare.

Så mycket krims krams och termer och siffror och saker som inte BETYDER NÅGOT egentligen.

"everytime that you put effort into work
and you're making a little bit of money
you better have a very good plan what to do with that money
cause you're using up your life
we're not prisoners
we shouldn't be prisoners of the economic system that we live in
we should be free
free people"
/ Dokumentären Carts of Darkness

Jag försöker hålla tankarna på alternativa livsstilar, ekologisk odling, WWOOFing. Hålla tankarna på sommardrömmen av ostyckad tid; så känns räntan mindre ytlig, skjortan mindre rosa.