Oops Oh My I Just Had To Die.

Det kanske var så, vad vet jag. Det kanske var så att bussen rusade, rakt fram, mot mig. Fåglar som föll från träd som stod. En buske brann och himlen målades mörkt mörkt blå med solen som ett OH-papper över världen.
Där fanns jag. Tankarna var kaos och planer försökte uppstå och föll samman. Minnet tog slut och den kognitiva överbelastningen gjorde så att jag kraschade. Jag är en icke-tänkande PC, med grått skal. Och sedan grät jag. Cried for everything bad that’s ever happened. Andras oorganisation fick mig att gråta ännu mer, och önskan efter struktur såg plötsligt autistiskt ut. Eller är det så att människor är kaos och virrvarr och rationaliteten endast är en sträven förgäves?
Jag gick, satte mig, och stängde ner. Reboot.

Det kanske var så, vad vet jag. Samtidigt som huvudet var tvunget att lyftas över ytan, försökte mitt jag en dag efter minnas. Tog mig bort till campus, försökte på vägen att undvika en trafikstockning i halsen när ett tal inte blivit förberett. (Due to delay in the system.) Alternativa världar lockade, samtidigt som denna var påtagligt aktuell. En svart penna dök upp, gjorde ramar att fylla med färg, sådan där mättad färg, som inte behöver vara exakt i ramarna. En sådan där historia dök upp, fanns en dag i Ruperts rike och försökte vagga min själ.
Gick sedan på yoga. Undkomma tankarna som tyvärr inte endast flög förbi utan också bearbetades. Formade planer, som uppstod, och föll samman. Inbitna normer var som mördarmyror på fantasin. Försvann efter passet lelös därifrån med ett resultat av mer tänjbara vader.

Nästa dag. Another breakfast with you.