Är det vårt psykologiska immunförsvar som nu är viktigast för vår överlevnad?

Evolutionärt så gällde det att överleva genom att undvika rovdjur och reproducera sig. Det här upptäckte vi att vi gjorde bäst genom att samarbeta och leva i grupp, med utvecklandet av kommunikation som följd. Förmågor som att tänka sig in i andras situationer och ömsesidig altruism uppkom och blev viktiga.
Idag lever vi, i de sekulära samhällena västvärlden består av idag, allt mer och mer individualistiskt. Ett viktigt mål för många är självförverkligande. I början av 1900-talet var storfamiljen viktig, i mitten av 1900-talet skalades den av till att bestå av kärnfamiljen, och idag i Stockholm är sex av tio alla hushåll ensamhushåll. I Sverige bor idag var tredje vuxen ensam, 1945 var siffran 6 procent.
Utan vårt stöd från gruppen, så är det viktigt att klara sig ensam. Vårt psykologiska immunförsvar spelar där en stor roll. I jakten på lycka så måste vi klara av motgångar och nedstämdhet. Detta är någonting som vårt psykologiska immunförsvar är bra på, vi återhämtar oss snabbare än vad vi tror från motgångar.
När det nu inte finns kvar några naturliga fiender och reproduktion inte är vårt viktigaste mål, kan då lycka vara det som vi behöver för att överleva och inte ta livet av oss. Vårt psykologiska immunförsvar lurar oss själva konstant, genom att få oss att tro att det inte är oss det är fel på. Detta genom en mängd "trix". Vi rationaliserar våra beslut, så att vårt beslut inte verkar ologiskt utan vi har motiv till beslutet. Vi reducerar vår kognitiva dissonans, som uppkommer genom att våra värderingar krockar med våra handlingar, genom att antingen ändra på handlingar, eller ändra på våra värderingar. Allt det här gör vi för att upprätthålla vårt ego, vår självuppfattning, vår självkänsla. Allt det här som vi vill ha bra, för att må bra, för att vara lyckliga.