shackle

Crap. For a certain. For a moment I fade away, lethargy in late moon. I drip the fluid membrane down my cheek. Work the inside out from lost retinas in desolation. Elemental aches deep there inside them, unable to grasp. Can I have it all, mind my directions; Zed zed yet Xavier zed retina destined. Taking me too long to handle, butterflies ones comprehended. Riddles keep me fettered so what am I supposed to do. Grandma where am I.

I'm over existing in limbo
I'm over the myths and placebos

Gäddfångst

It's never to late to catch your first big fish :D

cobweb

THEY DID NOT EAT PHYSICAL FOOD: THEY SEEMED TO SUBSIST ON THE APPRECIATION OF BEAUTY.

Mankind; a kind of twilight industry embraced by orthodox veil. The perpetrator, dressed in sore sackcloth, sipping its tea from each rim of each cup, masters the disoriented with pictures. Here lies the challenge, the dripping acid on a rubbish-fire around every corner of a dump, dumb. I heard of a demeanour only strict mistress would comprehend, but it is still in the eye of the beholder, reassess. The challenge will never engender faith without converging of these statements of mine. Fifteen pillows for a king of wood, tell me, could the riddle ones island be made? Save from each filament of my bodyart, of lichen drowns. A higher state of mind, aesthetic covets for the beauty of the burden abdomen. Tell me, are we pathological destined to be received or could we withdraw from the innumerable caravan as Thanatopsis incline? Flee from treacle of stubbornly retimed, flee from casting of the comedia boredom moist. I love and do care, too much to some occasion. But to assertion, illusionary to the wall.

FLESHSCAPE INTO THE FOLDING INTO THE FLESHSCAPE TO SPEAK A GREETING IN THIS SCISSORED REALM I WILL RECEIVE AND BE RECEIVED.

Vind förändrar

Två höstlöv blåser av vinden, gult blandas med rött med grönt som upptas av vilka som väljer att se på just idag. Det är hon.
Knappen har åkt upp, översta, på rocken. Den drar längs huden, vinden, hon känner, fastän vinden inte finns, endast tröja mot hud är. Hur? kan så vara.
Våldsamt famlar hennes tankar i omlopp, då vänder hon blicken uppåt och försöker se bortom, bortåt, där allting syns i helhet och stora tankar som upptar utrymme blir små.
Naken, utan bild av annan själv, famlar hon efter cykel vänster hand, svänger höger. Svänger rätt?
Färgerna chockerar av deras uppenbara obeständighet.
Utan utrymme av luft som tar upp plats, och luft som inger plats åt henne blåser fel, blåser på. Blåser alltid på, kanske alltid idag?
Bruten röst för hon hör inre toner, som inte heller vet vad som har hänt.
Tegel skymtar framför kommer ihåg, glaskulor på sten och en viss sorts, bakvänd trygghet mot så borde det inte vara. Starka muskler mot starka ben och hon sprang, visst sprang hon? Men inom vissa ramar och nu.
Får hon springa vart hon vill.
Sofia. Stanna.
Hus därframme, hon känner igen. Inte bara hur färgerna kändes mot huden, när löven skingrades bland höstleker, också modet att hoppa lövhög, inre känslor väller.

En kaskad av tårar flödar inte den morgonen, när möglet har tagit sitt fäste. Letat sig in i hennes hud, under hennes ögonlock. Sova vidare? Dagens måsten har fått en ursäkt, det starka med det de tvingat har möts av något ännu starkare.
Tabletter åker i, av en mamma som tar hand om. Handen om och skyler från värld.
Skolan blir senare, för visa sig sådan här? Aldrig, och åter vill den andra världen tränga på. En mamma som för in i duschen, för att ta bort det som kliar på huden. Sedan ficotril, i massor. På på på på, överallt. Med ett tunt lager. Över huvud:
- Nä, hon kan inte hoppa i lövhögar.
- Självklart inte, det går ju inte, men.
Pappasuck.
- Hon ville ju så gärna.
- Jamen ser du inte hur svullen hon blir.
- Ja, nä, inte kan hon hoppa i lövhögar mer.

Nästa dag, fortfarande svullen. Känns.
- Nä, nu är du knappt något svullen alls. Nu får du gå till skolan.
Pappa som tittar öga. Innanför öga? Nej.
En hårdhet växer inifrån och försöker få tag i magsäcken, lyckas. Söker en mammas stöd. Syns fortfarande, pekar. Dålig, pekar mage. Förklarar, försöker. Får stöd.
En joel är hemma, och ett rum, en värld. En gata gör stommen, sedan kommer bitarna, våningar, fönster. Hon tittar på när joel knåpar hiss. Iakttar händer som kan. Ögon ser, hur ett hyreshus bildas.

LEGO är kreativt. Sofia tänker, längtar, efter hus som byggs på höjden. Ser hyreshus nära campus, skalen som byggs på, tills de fylls och allt är komplett. Att en leksak kan ha en så stor genomslagskraft, kanske nostalgikraft, eller av egen kraft, skaparkraft? Generationen byggd av LEGO. Är alla som hon? Hoppas så, vill. Men tillhörde hon verkligen? Ögon som har samma värde som händer, kanske inte existerar. Förundran samma plats som detaljstyrka, kanske ej.
Utesluts ur grupp, plötsligt, sådär. NINTENDO hänger på, SUPER MARIO vill med, av tåget med hennes barndom.

Inte riktigt, inne. Försökt, men inte gått. Försent. Självklart. Avundas, pojkar som leker. Kan springa fortare? Nästan. Bättre på fotboll, självklart, men vågar inte erkänna.
En tennisboll, baksidan av en skolbyggnad. Små mål, innebandymål. Precis asfalt, tidig vår.
Höst senare, grus. En park, en lång gänglig pojke. Slår bollen på höger sida, om henne, går vänster. Rusar förbi, bara sådär.

Sofia. Stanna.

Ren och skär frustration

Jag blir frustrerad av denna familj som är så jävla lata. Tycker inte det är något att tjata om vem som ska ta hand om disken, det enklaste är bara att ta hand om disken direkt utan någon jävla ”uhh inte jag disken igen”-stil.

Nästa gång en person frågar vem som ska ta hand om disken och det blir sådär tyst så ska jag säga;
- Jag kan göra det, är inget problem. Trots att jag tagit hand om all annan disk idag. Jag är inte någon lat jävel som värjer sig för det, som ni verkar vara.

Och när man gör saker så är det ingen jävel som är tacksam, bara otacksam.
Tvättade idag också, hängde ut kläder och tog in. Marias byxor som jag tvättade gjorde jag fel med. Jag sa att det var en mörk 40 jag skulle tvätta, och det var visst tvunget att vara en ljus 40. Kläderna jag tog in åt Joel var visst inte torra, trots att de var torra, och trots att de tog upp plats på ställningen så det inte gick att hänga ut nya kläder.

Frukostdisken (ta ut ren disk, ställa in smutsig - en maskin + handdisk) och lunchdisken (ta ut en ren, ställa in en smutsig - en maskin + mycket handdisk) var det ingen som tog notis om. Ifall jag skulle lämnat disken så skulle inget tagit hand om den alls. Och Joel kunde visst inte ta hand om lucnhdisken heller för han tog ”ju hand om kvällsdisken igår”. Ojdå, vad farligt! Det kan ju nästan vara så att diskkvotan som varje person har (!) överstigs, och det skulle ju vara katastrofalt.

Jävla familj. De beter sig inte moget, trots att de allra enligt åldern borde bete sig mognare än mig, allra minst mamma. Hon tyckte att hon var ”benådad” från kvällsdisken för att hon hängt ut en maskin tvätt idag. Ojdå. Det måste ju ha tagit minst en kvart.

Maria kokade kikärter till middagen också, så hon blev också benådad från kvällsdisken.

Till slut sa Joel motvilligt att ”jag kan väl ta hand om disken”. Ska väl se nu hur det går med det. Brukar bara bli gjort halvdant samt att hela kvällen går åt att tjata på honom. Snälla, han är 23, han borde inte bete sig så.

Fan, jag vill tillbaka till Linköping och sköta mitt egna hushåll.