Om att vara i sig

"Hur förunderligt, hur gåtfullt!
Jag bär bränsle, jag pumpar vatten."

Läste lite i Fysikens Tao igen, om Zen (bra bok det där). Upplysningen (det de kallar satori, men som man lika gärna kan kalla nirvana) var för dem att se tingens/världens förunderlighet i det vardagliga. Genast kom jag att tänka på en krönika i DN (eller någon liknande tidning) där krönikören upptäckte när han diskade häromdan att han var lycklig.
Sedan for mina tankar iväg åt ett minne, en kort tankedikt som jag skrev på mellanstadiet som löd:

"Tänk om, de små har svaret
men när man blir äldre,
så glömmer man det?"

Vilket jag för övrigt var livrädd för under hela min uppväxt.
"Svaret", enligt Zen, skulle då vara upplysningen. Och detta stämmer in på Zen, eftersom "de små" ständigt förundras över världens och deras egna beskaffenhet, just så som sker när man är upplyst enligt Zen.
Mina tankar for sedan iväg åt mina egna erfarenheter och strävan efter upplysthet. Jag har alltid varit den som stannat upp och velat se, känna och lyssna. Det jag varit dålig på, är att känna mig själv. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till hur jag ska bete mig utåt, så att jag inte känt mig bekväm inåt. Jag kämpar fortfarande med att vara bekväm inåt, vilket jag blivit mycket bättre på. Men jag känner inte när jag är hungrig, jag glömmer att gå och lägga mig när jag är trött och jag behöver inte kissa när jag är kissnödig. Yogan har hjälpt mig där, med länken mellan kropp och själ. Men fortfarande vill jag vara mer i mig.
Zen menar att man ska gå tillbaka till sina behov, leva vardagligt. När munken Po-Chang ombads definiera zen så sa han:

"När du är hungrig, ät.
När du är trött, sov."

Det är en strävan att leva efter.

Nya medvetandeformer, någon?

Jag har haft ett omtänk om det där med rationalitet. Att det är vår önskan (vår dom) att kategorisera världen. Vi skapar en framställning av verkligheten eftersom vår hjärna inte kan ta emot världen som den är, utan måste abstrahera.

Jag läser just nu "Fysikens Tao" av Fritjof Capra. Där skriver han att österländska mystiker menar att den yttersta verkligheten aldrig kan bli föremål för resonemang eller bevisbar kunskap, som vi strävar efter med vår rationalitet. De menar också att det finns en yttersta verklighet, och att den kan nås, men bara genom en icke-intellektuell erfarenhet av verkligheten. Och plötsligt så förstår jag målet med meditation; att låta verkligheten passera utan att sätta in den i ord som kategoriserar. Psykologen William James sa:

"Vårt normala vakna medvetande, som vi kallar det rationella medvetandet, är bara en speciell typ av medvetande, men runt omkring det, åtskilda från det av mycket tunna skärmar, ligger potentiella medvetandeformer som är helt annorlunda."

Men finns detta? Kan ett sådant medvetande verkligen nås? Eller är det bara en illusion?

Jag funderar samtidigt på Gärdenfors, "Hur homo blev sapiens", där han menar att en egenskap hos arten Homo sapiens är just att vi använder symboler för att beskriva verkligheten, och då automatiskt kategoriserar. Kan vi ställa oss över det? Och isf, är det uppkomsten av en ny art?

Jag lutar åt att "det nya medvetandet" är en illusion. Det måste vara en mäktig upplevelse att erfara att man är en liten del av en stor helhet och låta intrycken flöda utan att kategorisera. Den är nog såpass mäktig att man blir övertygad att tro att den är av en speciell sort, och gärna inte vill avvisa den som en illusion. Men hur vet man att man inte har kategoriserat?

Men samtidigt vill jag inte avvisa att ett medvetande utan kategorisering kan finnas, eller som Mulder säger, I want to believe.