Schack, mönsterigenkänning och en engelsk gentleman

Jag träffade en akademisk man på ett kafé häromdagen. Vi pratade i kanske en timme, mest han, om intellektuella ämnen. Jag beskrev en föreläsning på konferensen Thinking on thinking, när en chess grandmaster berättade om hur hans tänkande fungerade när han spelade schack. Hur han inte längre såg detaljer, utan hade ett mönstertänkande. Mannen på kaféet, som hette Nick, berättade hur det var för honom när han lärde sig schack. Hur han helt plötsligt började få ”känslor” om vissa områden på schackbrädet. Hur han kunde känna hur ett område inte ”var bra”, och att han behövde göra något åt tornet. Detta fick mig att fundera. Känslan han får måste då vara att han ser en situation som har uppkommit förut, och den förra situationen slutade dåligt. Han kommer inte ihåg det exakt, han behöver inte ens minnas att det har uppkommit en sådan situation, men han får ”en känsla”. Känslor, kan då vara ens ”signalsystem”, på hur en situation kommer att utveckla sig. Känslor, är en väg att minnas tidigare situationer. Föreställ dig ett litet barn, en bebis. Denna person har knappt haft några tidigare erfarenheter, har inte sett några mönster på schackbrädet som är goda eller dåliga, och är då alltid glad. (Förutom när kroppen säger annat.) Känslor är ens väg till ens samlade erfarenheter, som oftast är omedvetna. Om vi hade all data, skulle logiskt tänkande vara möjligt. Som en dator. Men vi är människor. I vår hjärna fastnar inte allt, även fast man länge trodde att hjärnan var en ofelbar inspelningsmaskin. Och då har vi känslor som styr våra val, som är en sorts genväg till det omedvetna.

Den kognitiva förmågan att mentalisera andras tänkande, är personer som blivit mobbade bättre på. En förklaring till det kan vara att vi är bättre på att ”analysera” negativa händelser. Vi skapar lättare mönster och sätter känslor till något som gått fel. Detta kan evolutionärt vara för att det är dessa sorters situationer, som vi vid nästa liknande situation, måste göra ett bättre val. Jag läste i National Geographic att hjärnan gör ett dåligt jobb med att minnas objektivt. Tragedier och förödmjukelser etsar sig fast bättre. Är ytterligare ett argument för att vi lättare ”analyserar” negativa händelser.

I treårsåldern börjar barn förstå vad en känsla är. Men de förstår fortfarande inte att en person kan vara neutral, alltså inte ha någon känsla. Vad är en icke-känsla? Icke-känslor hjälper oss inte i en viss situation, situationen som vi är i behöver ingen hjälp. Den är vardaglig och går på rutin, en sorts procedurell kunskap om vilka val vi ska göra. Vi tänker inte, ett sorts icke-tänkande. I schack är det icke-tänkandet när samma chess grandmaster spelar mot 12 personer samtidigt. Han slänger en blick på brädet, och flyttar sedan en pjäs. Tänker inte, det går på rutin. Han slår 12 individer som tänker på detaljer, med ett icke-tänkande, en icke-känsla.