Tystnad

Det här har varit en dag av tystnad. En otrolig dag av tystnad.
Förutom vinden, som ständigt har blåst igenom. Som tillsammans med
aggregatet i kylskåpet har lämnat sitt avtryck i ljuddjungeln.
Tystnad. Som jag försökt döda med ett skvalande av TVn. Försökt döda
mina egna tankar om min egen ångest, av denna tystnad. Stängt av TVn
när jag förvindlat mig för långt upp i TV-ångestens töcken. För att
återkomma till denna tystnad.
Då kommer vinden, och så klockan. Den där IKEA-klockan som jag får
ångest av varje gång jag ser den multiplicerad i andra människors hem.
Någon gång ibland hörs det en duns, eller så knakar det till. En
granne tappar en kastrull, någon slår i en bildörr. Byggarbetarna
utanför som håller på med stambyte byter en stam, eller parkerar en
lastbil.
Men det här är bara gissningar, bara associationer tagna från ett rum
av tystnad.
Någon gång när tystnaden blir för påtaglig så sover jag. I drömmen
återkommer jag till tvångsmässiga tankebanor, meningar som återkommer.
Vaknar, fast ändå riktigt inte. Vet inte om jag ska sova, eller vakna,
eller finnas till. Kanske ska sätta på TVn.
Vet inte längre om orden jag känt fräta i min mun, egentligen borde
komma ut. Effekten av handlingar känns lama, och handlingar existerar
knappt. Ingenting tjänar någonting till, och det spelar ingen roll vad
som händer imorgon. Om jag lever vidare i denna tystnad. Eller om ett
sorl runt min kropp förändrar sorlet i huvudet, vinden i lägenheten,
aggregatet i kylskåpet.

Narrativ

En gång skrev jag dikter om regnet. En gång skrev jag manus som aldrig blev klara. Om barn, som gick ut i skogar, och förvillade sig.

En annan gång, glömde jag bort att skriva. Det blev en människa som kom emellan, dolde mig och min vilja. En gång glömde jag själv bort, att den skapande kraften var nödvändig. Vad den än ledde till, så var den nödvändig, sköljde bort inre tryck, intryck.

En gång skapade jag något sådant starkt, att jag blev rädd. En annan gång förskjöt jag allt självbevarande, och fick ångest för att jag aldrig.

En annan gång förbannade jag språket, och den kognitiva apparaturen. På samma gång, insåg jag vad det var att vara människa.

De intellektuella

Tisdag 6 januari 2009

Jag har tänkt mycket på de intellektuella, på klass och på språket på sistonde. Det har gått runt och runt och runt utan att tanketrådarna har bundit tag i något hållbart, vilket stör mig.

Samtidigt känner jag ständigt att det inte går att nå fram genom språket. Det är en otillräcklighet. Det enda verkliga som språket kan göra, och som det bör göra,  är att lämna öppet för tolkningar. Det är i sin implicitet som språket är en väg till att skapa tankar.

Den kognitiva poesin försöker betona öppenheten för tolkningar. Jag blir mest frustrerad, när ingenting jag säger är det jag egentligen menar. Samtidigt kan jag läsa poesi och omfamna min egen tolkning.

Jag kommer ihåg vad lärare F sa till mig en gång; det är insikten som räknas. Det räcker inte med kunskap; insikt. Det finns tre typer av upplevelser – jaha, aah och aha. Den mest uppenbara parallellen där är kanske Edwards de Bono och lateralt tänkande. Men där hamnar vi i ett sidospår.

Om vi lämnar poesin och språket, och går över till klassen. Min stora aha-upplevelse när det gäller klass kom när jag blev tillsammans med M och för första gången träffade hans föräldrar på en liten svensk ort. Kan vara vilken som helst. Först trodde jag det var småstaden, som gjorde att jag kände mig helt borttappad. Allt var fel och aldrig tidigare, har jag känt mig så felplacerad. Fick en panikartad känsla av att skrika ibland; ut i ingenting, men också in mot allt det som jag tyckte var fel. Könsrollerna, det ojämlika, det oekologiska, det stereotypa. Jag förstod heller inte ofta språket, mer än skillnaden i dialekt. Skrattade inte på rätt ställen, fick förhålla mig till någon sorts roll och norm jag inte hade stött på tidigare.

M menar att det endast handlar om kultur, att klass är ett förgånget begrepp som inte går eller är väldigt svårt att applicera på dagens samhälle. Jag håller inte med.

Jag tycker det är väldigt problematiskt med klass. Har svårigheter att förhålla mig till arbetarklassen, tycker att överklassen verkar outbildad, och har prestationsångest när det gäller den intellektuella akademikerklassen.

Men jag vet också, att varje gång jag läser Bang så blir jag tillfreds och känner någon sorts bekräftelse på att det jag upplever finns. Varje gång jag läser Peter Gärdenfors blir jag entusiastisk och tankekedjorna slutar aldrig. Varje gång jag läser, ser eller hör något som kan förknippas med att vara intellektuellt, så ler jag, och utvecklas som människa.