Narrativ

En gång skrev jag dikter om regnet. En gång skrev jag manus som aldrig blev klara. Om barn, som gick ut i skogar, och förvillade sig.

En annan gång, glömde jag bort att skriva. Det blev en människa som kom emellan, dolde mig och min vilja. En gång glömde jag själv bort, att den skapande kraften var nödvändig. Vad den än ledde till, så var den nödvändig, sköljde bort inre tryck, intryck.

En gång skapade jag något sådant starkt, att jag blev rädd. En annan gång förskjöt jag allt självbevarande, och fick ångest för att jag aldrig.

En annan gång förbannade jag språket, och den kognitiva apparaturen. På samma gång, insåg jag vad det var att vara människa.