Hard-boiled wonderland and the end of the World

Sängen borde vara min närmaste vän men ack. Kan inte annat än att tillägna ett par minuter till reflektion. Kryptiskt? Ja, fast på beställning. Är makt att dra i trådarna fast egentligen inte veta hur eller att ha möjligheten att dra i trådarna till nätets fördärv, och inte göra? Om det var något som jag var duktig på under dagens tenta så var det mellangruppskonflikt. Var det något jag hade varit duktig på så hade det varit makt. Litania är ett så vackert ord så jag tänker använda det om och om igen. Elegi är ett annat ord men vad är det egentligen för skillnad i det här sammanhanget mellan en dikt och en visa? Dikten känns så planerad och i efterhand död jämfört med visan som i efterhand(ling) måste vara ack så målad och falsk med ett leende. Så ta nu denna visa och fundera ett litet slag på er närmaste bekantskapskrets, skriv en egen visa vet ja och tro att ni stegar tango genom den ryska tundran, öster om Uralbergen eller däromkring. För mig och kanske någon annan som läst China Miéville så finns det bara en spindel i nätet och för oss andra så är det är det inget annat än att lära sig nätets dimensioner och visa lite jävla ansvar. Om ni tolkar på ett sätt ni inte vill så tolka då om, eller skriv rent av er egen litania för självömkan.

Så dra nu på smilbandet för jag har funnit en definition på en kogvetare som åtminstone jag känner mig bekväm med. Så regelrätt enligt nätets alla dimensioner så avslutas inlägget med ett citat.

” The system of yours is too big, too big. The right hand never knows what the
left hand is doing. Too much information, more than you can keep track of. And
the Semiotecs are just as bad. That’s why the Professor quit the organization
and went out on his own. He’s a brain man. He’s into psychology and all kinds of
other stuff about the head. He’s what you call a Renaissance Man. What does he
need the System for?” - Murakami