Om att vara i sig

"Hur förunderligt, hur gåtfullt!
Jag bär bränsle, jag pumpar vatten."

Läste lite i Fysikens Tao igen, om Zen (bra bok det där). Upplysningen (det de kallar satori, men som man lika gärna kan kalla nirvana) var för dem att se tingens/världens förunderlighet i det vardagliga. Genast kom jag att tänka på en krönika i DN (eller någon liknande tidning) där krönikören upptäckte när han diskade häromdan att han var lycklig.
Sedan for mina tankar iväg åt ett minne, en kort tankedikt som jag skrev på mellanstadiet som löd:

"Tänk om, de små har svaret
men när man blir äldre,
så glömmer man det?"

Vilket jag för övrigt var livrädd för under hela min uppväxt.
"Svaret", enligt Zen, skulle då vara upplysningen. Och detta stämmer in på Zen, eftersom "de små" ständigt förundras över världens och deras egna beskaffenhet, just så som sker när man är upplyst enligt Zen.
Mina tankar for sedan iväg åt mina egna erfarenheter och strävan efter upplysthet. Jag har alltid varit den som stannat upp och velat se, känna och lyssna. Det jag varit dålig på, är att känna mig själv. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till hur jag ska bete mig utåt, så att jag inte känt mig bekväm inåt. Jag kämpar fortfarande med att vara bekväm inåt, vilket jag blivit mycket bättre på. Men jag känner inte när jag är hungrig, jag glömmer att gå och lägga mig när jag är trött och jag behöver inte kissa när jag är kissnödig. Yogan har hjälpt mig där, med länken mellan kropp och själ. Men fortfarande vill jag vara mer i mig.
Zen menar att man ska gå tillbaka till sina behov, leva vardagligt. När munken Po-Chang ombads definiera zen så sa han:

"När du är hungrig, ät.
När du är trött, sov."

Det är en strävan att leva efter.