Vind förändrar

Två höstlöv blåser av vinden, gult blandas med rött med grönt som upptas av vilka som väljer att se på just idag. Det är hon.
Knappen har åkt upp, översta, på rocken. Den drar längs huden, vinden, hon känner, fastän vinden inte finns, endast tröja mot hud är. Hur? kan så vara.
Våldsamt famlar hennes tankar i omlopp, då vänder hon blicken uppåt och försöker se bortom, bortåt, där allting syns i helhet och stora tankar som upptar utrymme blir små.
Naken, utan bild av annan själv, famlar hon efter cykel vänster hand, svänger höger. Svänger rätt?
Färgerna chockerar av deras uppenbara obeständighet.
Utan utrymme av luft som tar upp plats, och luft som inger plats åt henne blåser fel, blåser på. Blåser alltid på, kanske alltid idag?
Bruten röst för hon hör inre toner, som inte heller vet vad som har hänt.
Tegel skymtar framför kommer ihåg, glaskulor på sten och en viss sorts, bakvänd trygghet mot så borde det inte vara. Starka muskler mot starka ben och hon sprang, visst sprang hon? Men inom vissa ramar och nu.
Får hon springa vart hon vill.
Sofia. Stanna.
Hus därframme, hon känner igen. Inte bara hur färgerna kändes mot huden, när löven skingrades bland höstleker, också modet att hoppa lövhög, inre känslor väller.

En kaskad av tårar flödar inte den morgonen, när möglet har tagit sitt fäste. Letat sig in i hennes hud, under hennes ögonlock. Sova vidare? Dagens måsten har fått en ursäkt, det starka med det de tvingat har möts av något ännu starkare.
Tabletter åker i, av en mamma som tar hand om. Handen om och skyler från värld.
Skolan blir senare, för visa sig sådan här? Aldrig, och åter vill den andra världen tränga på. En mamma som för in i duschen, för att ta bort det som kliar på huden. Sedan ficotril, i massor. På på på på, överallt. Med ett tunt lager. Över huvud:
- Nä, hon kan inte hoppa i lövhögar.
- Självklart inte, det går ju inte, men.
Pappasuck.
- Hon ville ju så gärna.
- Jamen ser du inte hur svullen hon blir.
- Ja, nä, inte kan hon hoppa i lövhögar mer.

Nästa dag, fortfarande svullen. Känns.
- Nä, nu är du knappt något svullen alls. Nu får du gå till skolan.
Pappa som tittar öga. Innanför öga? Nej.
En hårdhet växer inifrån och försöker få tag i magsäcken, lyckas. Söker en mammas stöd. Syns fortfarande, pekar. Dålig, pekar mage. Förklarar, försöker. Får stöd.
En joel är hemma, och ett rum, en värld. En gata gör stommen, sedan kommer bitarna, våningar, fönster. Hon tittar på när joel knåpar hiss. Iakttar händer som kan. Ögon ser, hur ett hyreshus bildas.

LEGO är kreativt. Sofia tänker, längtar, efter hus som byggs på höjden. Ser hyreshus nära campus, skalen som byggs på, tills de fylls och allt är komplett. Att en leksak kan ha en så stor genomslagskraft, kanske nostalgikraft, eller av egen kraft, skaparkraft? Generationen byggd av LEGO. Är alla som hon? Hoppas så, vill. Men tillhörde hon verkligen? Ögon som har samma värde som händer, kanske inte existerar. Förundran samma plats som detaljstyrka, kanske ej.
Utesluts ur grupp, plötsligt, sådär. NINTENDO hänger på, SUPER MARIO vill med, av tåget med hennes barndom.

Inte riktigt, inne. Försökt, men inte gått. Försent. Självklart. Avundas, pojkar som leker. Kan springa fortare? Nästan. Bättre på fotboll, självklart, men vågar inte erkänna.
En tennisboll, baksidan av en skolbyggnad. Små mål, innebandymål. Precis asfalt, tidig vår.
Höst senare, grus. En park, en lång gänglig pojke. Slår bollen på höger sida, om henne, går vänster. Rusar förbi, bara sådär.

Sofia. Stanna.