Det finns dem som säger att det är en fin bok.

Men Simon och ekarna av Marianne Fredriksson är tamejfan inte en fin bok.

Det är en omvälvande bok, en hemsk bok, en bok om gåtor, en skrattkärlekens bok, en bok om skuld, en bok om sorg, en vetskapens bok, en bok om det lilla i det stora, en bok om förtvivlan, en bok om rädsla och en bok om skarpsinniga samtal och att människan inte kan och inte ska förminskas.

Att det finns en meningslöshet i tillvaron kan jag inte tro längre när jag läst sista sidan. Snarare har jag blivit säkrare på att det man alltid vetat, att allt hänger samman, är sant och orubbligt.
Men jag förstår inte hur jag ska hitta det, i den här tillvaron. Det känns inte längre som att människor har tid för samtal.
Kanske är det bara jag.
Hur som helst så avundas jag Simon. Som kan se något magiskt i det hela, som kan uppslukas.
Jag uppslukades av den här boken. Av människorna, sanningarna. Det låter pretantiöst som fan, men kanske är det det livet måste vara?

Jag vet inte, men jag hoppas att jag försöker ta reda på det.